|
|
Bokrecension:
"Sjukt billigt – vem betalar priset för ditt extrapris"
Författarna Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong.
Nordstedts förlag 2007
Sjukt billigt – vem betalar priset för ditt extrapris
Boken handlar om smycke- och stenindustrin i Kina, men mycket av problematiken som tas upp i boken kunde antagligen lika gärna handla om några andra industrier och några andra länder i Asien.
Silikos är en sjukdom som har betraktats som så gott som utrotad i Sverige. Som ni säkert alla vet får man silikos av stendamm, och sjukdomen innebär att lungvävnaden förstörs så att den som är sjuk inte längre förmår syresätta sitt blod. Den som dör i silikos kvävs till döds. I Sverige är det vår arbetsmiljölagstiftning som har utrotat sjukdomen. Något egentligt medicinskt botemedel finns inte.
I Kina finns det mycket som talar för att sjukdomen ökar. En anledning är den ökande exportindustrin som producerar billiga smycken till västvärlden och till butiker som Glitter, Guldfynd, Lindex, Åhléns, Hennes & Mauritz etc. Smyckena produceras av kinesiska arbetare som lämnat landsbygden och rest in till städerna för att försörja sig. Jordbruket kan inte längre försörja familjen utan människor får resa till något av de industrideltan som byggts upp i södra och östra Kina. Ofta reser båda de vuxna i en familj och lämnar barnen hos far- eller morföräldrarna. Mycket talar för att man ofta arbetar 7 dagar i veckan, 10 timmar om dagen och bara är ledig några veckor runt det kinesiska nyåret. Allt till en urusel lön! I den här miljön tar det inte många år innan en stor del av arbetarna utvecklar silikos. Och detta för att du och jag ska kunna köpa billiga smycken!
För något år sedan uppmärksammades vi också i media på att svensk sten i våra offentliga rum har börjat ersättas med kinesisk sten. Det händer också att svensk sten från Bohuslän skickas för bearbetning i Kina. Arbetsförhållanden är lika urusla som vid framställning av smycken. På bara några år slås arbetarna ut av sjukdom, ofta silikos, och företagen tar inget ansvar för det.
De tre journalisterna som skrivit boken har med grävande journalistik fått fram skrämmande fakta om förhållandena i Kina. I boken utmanar de också privata och offentliga inköpare i Sverige genom att ställa obehagliga frågor om deras (vårt!) ansvar för arbetsmiljöförhållandena i Kina.
I slutet av boken diskuteras också möjliga lösningar. Är det ”export” av CSR från Europa (CSR = Corporate Social Responsibility) eller ”Name and Shame”-kampanjer (namnge och skuldbelägg) som den i boken. Labour Action China, liksom China Labour Bullentin, tror inte att detta löser problemen, utan enda sättet är att engagera och organisera arbetarna. Kanske skulle rätten till fria fackföreningar bidra. Nu är enbart den statliga fackföreningen ACFTU tillåtna.
Det jag saknar i boken är lite mer fakta om den kinesiska arbetsmiljölagstiftningen och om hur arbetsmiljöarbetet är organiserat. Här och där i boken antyds att lagstiftningen inte är så dålig, utan att det är efterlevnaden som brister. Som ”fackman” skulle det vara intressant att kunna jämföra den kinesiska lagstiftningen med vår egen.
Marie Lewné
|
